<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Dantes nyheter Feed</title><link>http://dantesnyheter.kristkonung.se/</link><description>Framför allt nyheter som rör &lt;i&gt;Summorum pontificum&lt;/i&gt;, liturgi, Kristkonungens institut, Kardinal Dante-Sällskapet samt sällskapets hemsida. Men även en del allmänkatolskt och traditionellt-katolskt&lt;br/&gt;</description><item><title>Vi flyttar</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1664</link><description><![CDATA[   I januari 2008 uppstod Dantes nyheter. Drygt fem år senare är vi fortfarande här. Summorum Pontificum har förändrat givet i den katolska kyrkan. En ny påve har tillträtt. Dödens kultur fortsätter dessvärre att flytta fram sina positioner. Detsamma kan sägas om ett vansinnigt ekonomiskt system som vilar på ocker, gränslöshet och mimetiskt begär (R. Girard). Å sin sida förblir DN-katolicismen oförmögen att rusta dagens katoliker för det viktigaste.  Fem år har alltså gått sedan starten, och det har blivit dags för bloggen att flytta. Bloggens nuvarande format och läge erbjuder inga fördelar utom enkelheten. Begränsningarna är åtskilliga, problemen återkommande, och med tiden har det blivit allt svårare att finna sig i denna belägenhet. Underliggande system gör det även svårt att hitta äldre texter via sökmotorer.  Fr o m i dag läggs nya inlägg upp på   FÖLJANDE PLATS  . Först när samtliga äldre inlägg väl exporterats kommer adressen dantesnyheter.kristkonung.se (som i skrivande stund leder hit) att omdirigeras till den nya bloggen.  
 ]]></description><pubDate>Sun, 28 Apr 2013 11:27:57 +0200</pubDate><category>Om bloggen</category></item><item><title>Vad bör göras?</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1663</link><description><![CDATA[  .....................................  Berömd skrift av Влади́мир Ильи́ч Улья́нов   Gramsci. Bloggen  skrev  nyligen om Gramsci. En klok läsare hörde snart av sig med en fråga. En viktig fråga. En fråga av allmänintresse. Därför bör också svaret vara allmänt tillgängligt.  FRÅGA Kulturen [i ordets vidaste mening] går emot oss. Vad kan vi då  göra ? Ja, "vad bör göras"? Inte kan vi väl förväntas åstadkomma en så pass omfattande förändring snart, att kulturen plötsligt vore oss fördelaktig?  SVAR Nej, vi bör inte förvänta oss en hastig förändring i en fråga som är så sammansatt, en fråga där tidsaspekten dessutom spelar en väsentlig roll. Däremot kan vi sluta anamma motståndarens världsbild, vägra godta hans premisser, hans utgångspunkt, hans frågeställningsprivilegium. Vi kan granska våra  egentliga  försanthållanden (vårt faktiska dagliga liv avslöjar dem alltid), vår eventuella schizofreni. Frågan är således, huruvida vi vill sy ett på förhand utdömt lapptäcke med oförenliga tygstycken, eller om vi föredrar att tänka som vi lär och lära som vi tänker.  
 ]]></description><pubDate>Wed, 24 Apr 2013 14:13:39 +0200</pubDate><category>Samhällsbevakning m m</category></item><item><title>Det mediala urvalet - igen</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1662</link><description><![CDATA[  ................................................  Paris, nu i dagarna   Då var vi här igen. Det är kanske tröttsamt, men också nödvändigt. Till mediernas arsenal hör urvalet. Urvalet är således en långt ifrån oskyldig fråga. De stora medierna driver ett kulturradikalt utnötningskrig mot verkligheten, och i detta krig är inte bara det som skrivs viktigt. Lika viktigt är osynliggörandet av det som misshagar våra styrande. Det mediala urvalet måste därför vara ett  återkommande ämne .  De stora svenska medierna, vars ägarstruktur skulle förtjäna en egen artikel, är nedslående samstämmiga. Det vet vi. Vad vi däremot inte alltid tänker på är i hur hög grad de stora medierna i andra västländer närmat sig svensk mediepraxis. I detta kan de omfattande folkliga protesterna mot införandet av samkönade "äktenskap" i Frankrike tjäna som en påminnelse.  Vi talar alltså om såväl jättelika som dagligen återkommande demonstrationer mot president François Hollandes försök att omdefiniera äktenskapet, i förlängningen omdefiniera människan och hennes förhållande till verkligheten. Om detta har bloggen redan skrivit, främst  här  och  här . Förutom en ytterst kort notis i Svenska Dagbladet har svenska medier däremot i princip tigit om Frankrikes största demonstration på trettio år. Säger man det inte, så finns det inte, speciellt inte om ens aningslösa och godtrogna läsare inte bemödar sig om att söka fakta på annat håll.  När den första - och mindre - demonstrationen mot Hollandes lagförslag anordnades, var svenska medier knappast imponerande med sin rapportering. Bl a återgav man de franska myndigheternas uppenbart felaktiga deltagarsiffor (drygt 300 000) utan att ens nämna de siffror som franska SÄPO läckt (1,5 miljoner), Man skrev inte om det inträffade, man skrev -om  det. Bilder på överfulla gator undveks nogsamt.  Den andra demonstrationen väckte i våra medier inget som helst intresse, fastän deltagarna troligtvis uppgick till 1,7 miljoner. På sistone har stämningen blivit allt mera spänd. Protesterna fortsätter och bemöts av polisen med allt våldsammare metoder. Mediemoguler  uttalar  att de gärna såg att bomber exploderade bland barnfamiljerna. Men när svenska medier överhuvud nämner oroligheterna är det med omskrivningar och förvanskande vinklingar, ja, med en kärlek för det nedtonade och utslätade som hade gjort Pravdas chefredaktör 1982 stolt.  Så till exempel har man utelämnat uppgifter om de  hårda tag  som den franska polisen använder mot demonstranterna - såväl mot de fredliga som mot de mindre följsamma. I  följande  klipp vid 4.40 ses en präst slängas i marken och få en spark riktad mot huvudet. Inte heller rapporteras det att tårgas används mot fredliga demonstranter, såväl barn och unga som gamla, något som vissa brittiska tidningar däremot rapporterat. I flera fall har spädbarn måst vårdas på sjukhus till följd av polisens metoder. Hade detta skett mot vänsterextremister i Sverige hade det varit annat ljud i skällan.     ..................................  Besvärande verklighet? Vips, under mattan!   Dödens kultur hänger ihop. Och svenska medier stöder den rubb och stubb. Man bör därför inte förvånas över att den svenska dagspressen, förutom de kristna tidningarna, heller inte nämnt det makabra avslöjandet gällande en amerikansk abortklinik där barn på de mest bestialiska sätt mördats även efter födseln.  Världen idag  har skrivit om det  här .   "– Blodfläckade väggar, blodfläckade bäddar och smutsiga lakan. Kvinnor 
som gick omkring drogade som zombies, berättade åklagaren när han 
beskrev de scener som mötte FBI-agenterna vid tillslaget, rapporterade 
Världen idag då."  "I lokalen hittades också mängder av foster och 
fosterdelar, en del av dem förvarade i kattmatsburkar. Tillslaget ledde 
till att klinikchefen Kermit Gosnell åtalades för åtta mord, gällande 
sju barn och en kvinna som dödades vid ett abortingrepp. Förstörda 
dokument gjorde det omöjligt att väcka åtal i fler fall. Om Gosnell 
finns skyldig väntar minst 20 års fängelse. Domen kan också bli 
dödsstraff."  Trots denna minst sagt sensationella nyhet, har de stora medierna i den progressistiska ankdammen i sedvanlig ordning förblivit tysta. Inte ens TT skrev någonting om fallet, vilket är talande. Har vi inte rätt att undra vad det beror på?        
 ]]></description><pubDate>Tue, 23 Apr 2013 19:23:04 +0200</pubDate><category>Samhällsbevakning m m</category></item><item><title>Gramsci som samtidskonsult</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1661</link><description><![CDATA[  ................................................  Antonio Gramsci (1891-1937)   För några veckor sedan föranledde en sällsynt otäck  ledare  i kulturradikala  Sydsvenska Dagbladet  ovanligt skarpa svar från flera bemärkta katolska skribenter (bl a  här ). Vassa katolska ställningstaganden hör annars till ovanligheterna, numera. Inte bara i vårt arma land, men i Sverige är det alldeles särskilt sant. Sven Stoples och msgr David Assarssons tid är förbi. Tidskriften  Credo s röst har tystnat.  Detta får långtgående följder. Och det visste Antonio Gramsci (1891-1937), den italienske kommunisten, som vågade ställa frågan, varför den enligt Marx mekaniskt ofrånkomliga revolutionen inte kom. Där han på 1930-talet satt i sitt italienska fängelse, kunde Gramsci konstatera att det enda land revolutionen segrat i var Ryssland (snart Kina), ett land av bönder utan nämnvärt proletariat. Med Marx teorier stämde det över huvud taget inte. Och i länder som England, Frankrike och Tyskland, där proletärerna fanns i stort antal, där var det än värre! Där hade proletariatet med entusiasm kastat sig in i första världskriget, d v s anslutit sig till kapitalisterna på respektive sida av nationsgränserna.  Gramsci frågade sig alltså, hur detta kunde förklaras utan att helt lämna Marx. Och vad han kom fram till är allt annat än ointressant. Vi skall först komma ihåg att italiensk kommunism alltid varit mindre materialistisk och mindre dogmatisk än kommunismen i andra delar av världen. Gramscis svar var nämligen inte alldeles lätt att förena med Marx, Lenin och radikal materialism. Vad Gramsci såg var idéernas, fr a de inkarnerade idéernas betydelse och tyngd. Inte som överbyggnad, utan som fundament. Folks världsbild och faktiska liv (inre som yttre), folks kultur (i ordets vidaste tänkbara betydelse) bestämmer vad folk uppfattar, ser, längtar efter, drömmer om och är villiga att underordna sig.  1914 segrade patriotismen, därför att kommunisterna inte brytt sig om kulturen, inte brytt sig om frågan om världsbild och de yttringar en given världsbild tar sig i livets alla dimensioner, sidor och skikt, inte minst fantasin. Kommunismen måste först bli en inkarnerad världsbild. Kommunismen måste tala till folks fantasi. Kommunismen måste ta upp kampen om kulturen. Först därefter kunde den segra. Ja, så kan man sammanfatta Gramscis svar på den obekväma fråga, som få kommunister vågade ställa 1930.  Gramscis svar är intressant och förblir relevant, därför att hans iakttagelse var allmängiltig. Människan kan alltid ansluta sig till en enskild given idé som på ett eller annat sätt övertygat eller lockat. Men mot den intrikata väv av föreställningar, vanor, drömmar och smaker som en given kultur utgör står sig en isolerad idé slät. En idé kan inte övertyga och i längden överleva om den går emot kulturen, om den inte inkarnerar sig i flertalets faktiska liv - yttre såväl som inre liv. Kanske förstår läsaren vilka följder detta får för oss i dag, i Sverige?  För hur ser det då ut omkring oss? Ja, hur ser det ut  inuti  oss? Vad är det för kultur som svenska katoliker 2013 lever i, omger sig med, omfattar?  Svaret är enkelt, ehuru smärtsamt. Se dig omkring. Öppna DN eller Sydsvenskan, Expressen eller Ordfront, Bang eller ETC, Svenska Dagbladet eller Kupé. Slå på P1, P3 eller Energy; vilken TV-kanal du vill. Ta dig en titt på vad flertalet lyssnar på över Spotify. Kolla upp Svea rikes  mest lästa bloggar . Hör vad huvudfårans politiker i dag pratar om. Gå och se den senaste stora biofilmen (från Hollywood eller dess svenska koloni, det kvittar). Slå upp en lärobok i historia eller litteratur (där de finns kvar). Besök ett stor affär en söndag omkring 11. Våga fråga dig vad dina barn drömmer om, tänker på. Missa inte nästa genuskonferens. Låt dig bli trampad på i tunnelbanan. Satsa på bokreans storsäljare. Titta in på närmaste ungdomsmottagning. Insup med vidöppna näsborrar den kultur som omger oss.  Utsikterna att katolsk tro skulle kunna övertyga, utsikterna att katolsk tro  utan synnerliga åtgärder  skulle kunna föras vidare och överleva i  den  kulturen är obefintliga. (Sedan kan mirakler förstås alltid inträffa, men man får enligt katolsk lära inte räkna med dem.) Kanske förklarar denna faktiska omständighet mycket av kristendomens belägenhet idag i Väst? Det är i vart fall vad Gramsci hade sagt. Ifall katolska stift anlitat honom som konsult 2013.  Förlorar man slaget om kulturen har man redan förlorat kriget.   
 ]]></description><pubDate>Thu, 18 Apr 2013 11:18:29 +0200</pubDate><category>Mänsklig odling</category></item><item><title>Varför denna omodärna liturgi? Varför allt detta gamla?</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1660</link><description><![CDATA[  .......................................  Vita fäder på knä inför påven 1966  (*)  Kardinal Dante-Sällskapet lägger stark tonvikt vid den gregorianska liturgin och den hävdvunna kyrkosången. Varför intar då omsorgen om den traditionella liturgin en central ställning i den traditionella katolska rörelsen? På denna fråga finns många kloka svar, av vilka  Signum  hittills tycks ha missat de flesta. Ett av de tidigaste men också främsta svaren skrevs av den store Dietrich von Hildebrand, framstående filosof som Pius XII skattade särdeles högt. Hildebrand framhåller fr a gudscentreringen och vördnaden inför det heliga. Fastän artikeln skrevs redan 1966, förblir den i högsta grad aktuell år 2013.  Men Hildebrands text, som alltså författades tre år innan Paulus VI:s och Annibale Bugninis nya liturgi ens hade införts, är viktig också av ett annat skäl. Den påminner oss i dag, drygt fyrtio år efter liturgireformen, om en omständighet som en del vänner av den äldre liturgin inte känner till eller inte tillräckligt begrundat. Innan en helt ny gudstjänstordning infördes 1969/70, hade den latinska kyrkans nedärvda liturgi under en övergångstid undergrävts.  Redan under 1930-talet men fr a efter andra världskriget tilläts arkeologism och samtidsdyrkan i motsägesfullt samarbete angripa den katolska liturgins idégrund. Försiktigt till en början, f ö inte utan motstånd. Allt våldsammare mot slutet. I fråga om praxis följdes en första fas av omtolkning och förändrade synsätt av en andra fas av oupphörliga "mindre" reformer. (Vi vet att de upprörde padre Pio.) 1966 var således åkerjorden redan grundligt bearbetad. Skördetiden stod nu för dörren. Därför kunde Hildebrand också förutse vad som väntade.  (*) Msgr  Enrico Dante  (här ärkebiskop, snart kardinal), ståtlig och hieratisk som alltid, till höger på bilden. 

  The Case for the Latin Mass ,  här .  UTDRAG  "The basic error of most of the innovations is to imagine that the new 
liturgy brings the holy Sacrifice of the Mass nearer to the faithful, 
that shorn of its old rituals the Mass now enters into the substance of 
our lives. For the question is whether we better meet Christ in the Mass
 by soaring up to Him, or by dragging Him down into our own pedestrian, 
workaday world. The innovators would replace holy intimacy with Christ 
by an unbecoming familiarity. The new liturgy actually threatens to 
frustrate the confrontation with Christ, for it discourages reverence in
 the face of mystery, precludes awe, and all but extinguishes a sense of
 sacredness. What really matters, surely, is not whether the faithful 
feel at home at Mass, but whether they are drawn out of their ordinary 
lives into the world of Christ–whether their attitude is the response of
 ultimate reverence: whether they are imbued with the reality of Christ."  REFLEKTION  Hildebrand sätter fingret på den springande punkten. Är vår grå, teknokratiska, rotlösa plast- och betongvardag i en platt värld som inte längre tror på något vår enda måttstock? För precis allt? Den yttersta horisonten bortom vilken ingenting finns (utom trams och gammalt onödigt krimskrams)? Eller finns seklernas lopp, radikal transcendens och Himmelen? På riktigt? Och bör det i så fall inte förmärkas i kyrkans tillbedjan?  
 ]]></description><pubDate>Wed, 17 Apr 2013 14:17:03 +0200</pubDate><category>Liturgi i kris</category></item><item><title>Bildligt från påskfirandet i Gricigliano</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1659</link><description><![CDATA[ Den seminarist som ansvarar för fotograferandet vid Kristkonungens Instituts seminarium har som alltid gjort ett magnifikt jobb. Mängder av bilder från årets påskfirande går att se  här . Vi har valt att publicera ett mindre urval av bilderna här nedan. Såvida du inte är bildstormare eller allergisk mot europeisk kultur, historia och tradition, torde bilderna var till belåtenhet.                          
 ]]></description><pubDate>Tue, 16 Apr 2013 10:57:27 +0200</pubDate><category>Institutet</category></item><item><title>&quot;Moderna&quot; idéer inte självklara i öst</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1658</link><description><![CDATA[  Globaliseringen hör till samtidens tydligaste trender. Den
tycks ställa de mest långtgående krav på oss alla. Som en flodvåg far den fram,
under det identiteterna och mänskliga band sveps bort. Betraktaren får lätt ett intryck av
massivitet, av ofrånkomlighet. Men det finns de som står upp och visar att
människan inte behöver bli offer för "historiens gång", en historiens
förment obetvingliga rörelse mot ett förment ofrånkomligt mål. Någon
determinism finns inte. Idéerna styr världen, och globaliseringsideologin kan
bemötas med idéer, idéer rotade i verkligheten, den verklighet som
globaliseringen förnekar.  
 
Till de svenska mediejättarnas stora sorg hör att globaliseringen möter
motstånd på allt fler håll. I Ryssland till exempel har den ryske patriarken,
Kyrill av Moskva, ifrågasatt rimligheten i att feminismen ska genomdrivas
överallt, även där den inte ens är önskad. Och nu är det inte så att Ryssland
(ännu) har blivit offer för den statsfinansierade feministiska hjärntvätten av
unga flickor, inte alls. Men han har sett vad som händer om man låter sådana
idéer få fäste och till slut bli den enda sanningen. De få ord han uttalade om
feminismen, naturligtvis med omtanke om sin nations välmående och i synnerhet
sina unga ryska systrar, var dessa: "Jag uppfattar detta fenomen, som kallas
för feminism, som mycket farligt eftersom feministiska organisationer förkunnar
en pseudo-frihet för kvinnor som i första hand ska utövas utanför äktenskapet
och utanför familjen." Och det är just så det är. I praktiken blir aldrig
kvinnan fri om hon tvingas ut ur hemmet. I stället riskerar hon att i stället
bli slav under två män: sin man och sin arbetsgivare. Kyrill av Moskva vill i
stället se en samhällssyn där kvinnans naturliga egenskaper premieras och lyfts
fram som någonting positivt; något som samhället inte klarar sig utan. För vad
är en familj – eller en nation – utan den kvinnliga omsorgen om barnet och
hemmet, egenskaper som är givna av Gud och inte kan ersättas av någon annan? Och
det är värt att fråga sig vad de önskar uppnå i stället? Och varför?   ....................................................Seraphim av Piraeus  

 Trots svenska mediers vinklingar och vana att ta ord ur sitt
sammanhang, så har patriarken inte hävdat att kvinnor inte ska arbeta; han
uppmuntrar det till och med, men hävdar att familjens värde måste gå före och
att prioriteringarna ska vara de rätta.  

 Att Kyrill av Moskva motsätter sig den feministiska vågen på
grund en avsky mot kvinnors frihet är sant på samma sätt som fransmännen
motsätter sig äktenskapsförändringen av den enkla anledningen att de avskyr
homosexuella. Helt osant, med andra ord. Frågan är en del av något så mycket
större, vilket torde bli uppenbart för den som stannar upp och funderar en
stund. 
 
Även i Grekland, det europeiska land som har fått tagit den hårdaste smällen av
EU och storbankernas list, finns det de som väljer att inte helt följa med
globaliseringens vind.  

 Aten, Europas tredje kulle, är en av de få europeiska
storstäder som ännu inte har någon fullstor moské, trots en stor muslimsk
minoritet. Det har nu, mitt under den värsta krisen, föreslagits att tio
moskéer ska uppföras - bara i Aten. Detta har fått den tidigare juristen och
ekonomen, som sedermera blev ortodox munk och därefter metropolit, Seraphim av
Piraeus, att ifrågasätta rimligheten i planerna. Han har uppmanat landets
förvaltningsdomstol att fatta ett särskilt beslut som innebär ett förbud mot
att bygga moskéer i landet. Detta inte endast av rent ekonomiska skäl. Han
menar att ett ökat antal moskéer i landet hotar landets kristna greker. I en
tid då historien och de större sammanhangen i stort sett är obefintliga för
gemene man kan uttalet kännas främmande, exotiskt rentav. Men förmodligen kan
metropoliten sin historia, och vill likt Kirill av Moskva, sina kristna syskon
väl. Sedan vill han, hur främmande det än kan verka i dag, att muslimerna ska
bli kristna. Och ur ett sådant perspektiv är inte beslutet särskilt underligt. 
 ]]></description><pubDate>Thu, 11 Apr 2013 12:54:02 +0200</pubDate><category>Samhällsbevakning m m</category></item><item><title>Rötter</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1657</link><description><![CDATA[   Till skillnad från robotar och maskiner har människan en själ, och därmed rötter. När det nu talas om fattigdom skall man ihågkomma att rötter och identitet är den fattiges enda rikedom. En rikedom som tidens tongivande idéer gör allt för att antingen förminska eller undergräva.     
 ]]></description><pubDate>Tue, 09 Apr 2013 23:03:34 +0200</pubDate><category>Mänsklig odling</category></item><item><title>Quasimodo</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1656</link><description><![CDATA[  ......................................................  Tomas tvivlaren   I dag firade Kyrkan Quasimodo, även kallad  dominica in albis (depositis) , på svenska Den vita söndagen.    Quasimodo  är hämtat från mässans inledningsantifon och riktar sig till dem som under påsktiden mottagit dopets sakrament:  Quasi modo geniti infantes alleluia: rationabiles sine dolo lac concupiscite. Alleluia, alleluia, alleluia. Exultate Deo adjutori nostro: jubilate Deo Jacob . (1 Petr. 2:2)     Dagens evangelium handlar om Tomas tvivlaren.          
 ]]></description><pubDate>Sun, 07 Apr 2013 19:52:57 +0200</pubDate><category>Institutet i Sverige</category></item><item><title>Mer om påven Franciscus</title><link>http://iloapp.kristkonung.se/blog/dantesnyheter?Home&amp;post=1655</link><description><![CDATA[   Av påven Franciscus spartanska livsstil har icke så få dragit de djärvaste slutsatser. I de stora sekulära medierna, så klart, där  sanningsintresset  tycks vara en lika stor bristvara som  självinsikt . Men även bland katoliker. Kanske därför att katoliker 2013 vet för litet om sin tro och sina rötter? Kanske för att de tar de stora sekulära medierna på allvar? Följande text antyder hur som helst att ett större mått av försiktighet är önskvärt. Så även bättre kunskaper.   Why Liberals Won't Like Pope Francis ,  här .  Påven är alltså jesuit, d v s tondöv i liturgifrågor. Påven saknar en lunga, är i det närmaste tondöv och kan därför inte sjunga (men älskar klassisk musik). Det betyder förstås inte att påven inte delar Trientkonciliets och Andra Vatikankonciliets lära om liturgins väsen och betydelse, vilket f ö hade varit djupt oroväckande. Det betyder heller inte att påven vore det minsta emot gregoriansk sång och kyrkomusik. Vilket stode i strid med kyrkans månghundraåriga tradition och Andra Vatikankonciliets konstitution om den heliga liturgin.  Påvens ämbete och uppdrag definierades dogmatiskt av Första Vatikankonciliets konstitution   Pastor Aeternus  , i kontinuitet med en sedan apostlatiden obruten tradition. Det säger sig självt att påven Franciscus helhjärtat omfattar denna oföränderliga katolska lära. Påven är inte någon envåldshärskare, utan en den kristna traditionens tjänare.   Neque enim Petri successoribus Spiritus Sanctus promissus est, ut 
eo revelante novam doctrinam patefacerent, sed ut eo assistente traditam
 per Apostolos revelationem seu fidei depositum sancte custodirent et 
fideliter exponerent. Quorum quidem apostolicam doctrinam omnes 
venerabiles Patres amplexi et sancti Doctores orthodoxi venerati atque 
secuti sunt; plenissime scientes, hanc sancti Petri Sedem ab omni semper
 errore illibatam permanere, secundum Domini Salvatoris nostri divinam 
pollicitationem discipulorum suorum principi factam: Ego rogavi pro te, 
ut non deficiat fides tua, et tu aliquando conversus confirma fratres 
tuos.    (Pastor Aeternus, cap. 4, § 6.)   
 ]]></description><pubDate>Sat, 06 Apr 2013 15:20:23 +0200</pubDate><category>Noterat</category></item></channel>
</rss>